Min andra katter var lite rädda för Blacky eftersom han är ganska stor och kan vara lite våldsam i sitt lekande, men den här ungen var inte ett dugg rädd. Och Blacky tycktes ha en naturlig känsla för hur tuff man kan vara mot en så liten. De far omkring högt och lågt här och sover sedan, var och en för sig. Jag är så glad över att Blacky fick den där sista lilla knuffen framåt som jag omöjligt kunde ge honom, för nu känns det som att han hittat tillbaka till en kattighet som borde fungera i en familj, inomhus. Dessutom hjälper det enormt mot hans tidigare hosta och nysningarna att han springer omkring. Nu hostar han någon gång i veckan, och nyser kanske mer sällan, så aktivitet är helt klart receptet för honom. Dessutom har han börjat ta för sig av mig och mitt gos lite mer när han sett hur de andra gör. Fotot intill visar favoritplatsen: på min svarta dörrmatta, där han är perfekt kamouflerad.
Det ser dessutom ut som om Blacky har en adoptivfamilj på gång. De var här och hälsade på honom, och blev nog lika blixtkära som jag blev – för det är en otroligt vacker katt! Han är inte en kelig knäkatt, men kommer allt oftare och vill vara nära en stund, och jag är helt säker på att han kommer att fungera bra hos någon annan familj också.
Vänner har frågat mig om det inte kommer bli svårt att lämna honom, och på det kan jag svara både ja och nej. Jag visste från början att som jourhem är min tid med katten begränsad, och det har jag varit medveten om hela tiden. Det är en balansgång mellan att släppa en katt nära och ge katten den uppmärksamhet, kärlek och värme som den behöver för att bli rehabiliterad (om man ska använda det ordet), men samtidigt inte bli för fäst vid katten. Det är klart att det kommer kännas den dag han lämnar mig, men jag vet ju att det är till ett bra, permanent hem. För mig underlättar det. Kanske hade det varit svårare med en katt som var mer på mig och som ville vara mer nära än vad Blacky har velat – han är en mycket självständig katt – men att veta att en katt får det bra och får ägare som bryr sig om honom och kommer att behålla honom är en skön vetskap. Och då kan jag ta mig an en ny jourhemskatt. För så länge människor inte tar vara på sina katter, kastrerar, märker och ser efter dem, så kommer det tyvärr alltid att finnas nya katter som behöver hem. Jag kan inte hjälpa alla, vilket jag skulle vilja, men en i taget är alltid något :)
