Idyll i jourhemmet

Idag har det varit lite blandad konfekt här i jourhemmet, lite slagsmål och lite mys.
Huskatten tycker fortfarande att hon bestämmer här hemma, men Desdemona håller inte riktigt med om det. Hon blir allt modigare och gör små utflykter vidare ut i jourhemmets skrymslen och vrår.
Ikväll hittade jourmatte henne här:

Oj, hittade du mig...?

Desdemona hade hittat min säng och låg där och hade det mysigt.  Och huskatten?....Jo, så här:

hoprullad i klätterställningen, sovandes. Som synes...rena idyllen

Prinsessan Desdemona

Desdemona är en mycket bestämd dam, har det visat sig. Hon vet exakt vad hon vill och inte vill - och hon låter en veta det också.
Om man försöker leka: "Jag kan fånga tassen", så vinner hon varje gång och förloraren får några klösmärken på sin tass.  Kanske har hon precis gjort pedikyr och inte talat om det för förloraren. "Pfffft, se nu vad du gjorde!" Så det leker vi inte mer.

Om man försöker visa henne nåt roligt: "Kom, lilla prinsessan, så ska du få se en kul grej jag har till dig!", och lyfter henne från fönsterkarmen för att visa henne den lilla försvarslösa muslingen, som ligger i ett av rören på klätterställningen. Nej, nej! Prinsessan vill inte bli buren! Hon var ju upptagen med att titta på de dumma hundarna ute i parken och då fattar väl vem som helst, nästan, att "Pffft, jag vill INTE bli buren!!!" och den stackars bäraren fattar inget. Men nu för tiden fattar bäraren precis att prinsessor vill komma och gå själv när de själva vill. Så det lyfts inte mer.

Den här veckan har vi provat en ny meny också i Kungliga Matsalen. Förutom torrfoder och "Kungliga kaninen"s blötmat har det vankats både tonfisk och makrill i tomat och det tyckte prinsessan var ytterst delikat.

Idag ska jourmatten möblera lite i rummet och då blir det nog lite stökigt, men det kan ju också vara spännande, eller...

Tassklappar till er alla.

Jourhemsmatte

Jag känner mig väldigt stolt och priviligierad att ha blivit godkänd som jourhem. Det är ett stort ansvar att ta hand om ett djur och det är roligt att jag har fått det förtroendet av Göteborgs katthjälp.

För tre veckor sedan kom min kontakt, Anita, med en liten katt, som varit hemlös en längre tid. Hon var så vacker "Den vackraste katt jag nånsin sett", sa Anita, och hon har ju sett en del genom åren.  Det var verkligen sant. Lilla Desdemona var brunspräcklig med en svart rand från nosen till svanstippen och med en söt, rosa nos.

Hon har fått eget rum, som är avgränsat med ett kompostgaller mot resten av lägenheten, för att hon och den befintliga huskatten Shiva skulle få vänja sig långsamt vid varandra. De har träffats "nos mot nos" ett par gånger, men de kommer inte överens ännu så länge. Shiva verkar tycka att Desdemona är en inkräktare, men när de slagits lite lätt är det Desdemona, som haft tussar mellan tårna - inte Shiva, trots att hon är dubbelt så stor.

Desdemona är oerhört kelsjuk och verkar ha ett stor uppdämt ömhetsbehov. Hon är en nyfiken liten katt, som hittat sovplatser lite här och där. Hon är helt enkel en jättefin kattfröken och den/de som får adoptera henne kommer att ha tur. Jag kan tänka mig att det blir många om budet.

Desdemona vid matbordet

  

Desdemona

Född

Desdemona är född 2008.

Bakgrund
Desdemona kommer från västra Göteborg

Om Desdemona
Desdemona är en vackert tecknad liten katt med mycket mjuk päls. Hon är ca 3 år och mycket kelen. Hon har ett mycket stort ömhetsbehov och vill bli kliad och klappad hur länge som helst. Hon tycker om både torrfoder och blötmat och äter med god aptit. I jourhemmet har hon fått Royal Canine blötmat och Eukanuba torrfoder och hon älskar det.

Hon är en liten katt, som väger ca 2-3 kg med en mycket vacker teckning i pälsen. Hon är lätt att lyfta, men hon tycker inte så mycket om att bli buren. Inte heller vill hon bli klappad på tassarna eller på magen - i alla fall inte än. Då säger hon tydligt ifrån med både klor och tänder, så att man ska fatta.

Hon kan både morra dovt och fräsa. Det blev huskatten varse när hon försökte närma sig Desdemona. Hon kan också försvara sig vid attacker. Men Desdemona springer in under sängen när huskatten kommer och hon är lite rädd för den dubbelt så stora huskatten.

Efter tre veckor har de två katterna inte kommit överens och kanske är Desdemona en "ensamkatt", som kan rå om sin husse och matte själv utan konkurrens - eller så tar det bara längre tid för henne att vänja sig vid andra katter.

Den som adopterar Desdemona får en mycket vacker och tillgiven katt som inte kan få nog av kel. Men "först till kvarn" gäller...

Status

Kastrerad, Id-märkt, chip-märkt, vaccinerad, avmaskad

Oväntat sällskap

Det har gått ett litet tag sedan jag hade möjlighet att uppdatera Blacky-bloggen. Under den tiden har jag fått avliva en av mina ursprungliga flockmedlemmar, Tiger, och råkat få en ny katt. Den lilla nykomlingen heter Xerxes och hittade mig, efter att ha blivit utslängd från sitt hem. Vissa människor ska helt klart inte ha djur och jag är glad att jag kunde ta lillen. Han fann sig snabbt till rätta och blev Blackys lekkamrat. Vilket var precis vad Blacky behövde!

Min andra katter var lite rädda för Blacky eftersom han är ganska stor och kan vara lite våldsam i sitt lekande, men den här ungen var inte ett dugg rädd. Och Blacky tycktes ha en naturlig känsla för hur tuff man kan vara mot en så liten. De far omkring högt och lågt här och sover sedan, var och en för sig. Jag är så glad över att Blacky fick den där sista lilla knuffen framåt som jag omöjligt kunde ge honom, för nu känns det som att han hittat tillbaka till en kattighet som borde fungera i en familj, inomhus. Dessutom hjälper det enormt mot hans tidigare hosta och nysningarna att han springer omkring. Nu hostar han någon gång i veckan, och nyser kanske mer sällan, så aktivitet är helt klart receptet för honom. Dessutom har han börjat ta för sig av mig och mitt gos lite mer när han sett hur de andra gör. Fotot intill visar favoritplatsen: på min svarta dörrmatta, där han är perfekt kamouflerad.

Det ser dessutom ut som om Blacky har en adoptivfamilj på gång. De var här och hälsade på honom, och blev nog lika blixtkära som jag blev – för det är en otroligt vacker katt! Han är inte en kelig knäkatt, men kommer allt oftare och vill vara nära en stund, och jag är helt säker på att han kommer att fungera bra hos någon annan familj också.

Vänner har frågat mig om det inte kommer bli svårt att lämna honom, och på det kan jag svara både ja och nej. Jag visste från början att som jourhem är min tid med katten begränsad, och det har jag varit medveten om hela tiden. Det är en balansgång mellan att släppa en katt nära och ge katten den uppmärksamhet, kärlek och värme som den behöver för att bli rehabiliterad (om man ska använda det ordet), men samtidigt inte bli för fäst vid katten. Det är klart att det kommer kännas den dag han lämnar mig, men jag vet ju att det är till ett bra, permanent hem. För mig underlättar det. Kanske hade det varit svårare med en katt som var mer på mig och som ville vara mer nära än vad Blacky har velat – han är en mycket självständig katt – men att veta att en katt får det bra och får ägare som bryr sig om honom och kommer att behålla honom är en skön vetskap. Och då kan jag ta mig an en ny jourhemskatt. För så länge människor inte tar vara på sina katter, kastrerar, märker och ser efter dem, så kommer det tyvärr alltid att finnas nya katter som behöver hem. Jag kan inte hjälpa alla, vilket jag skulle vilja, men en i taget är alltid något :)

En månad med Blacky

På torsdag är det 5 veckor sedan Blacky flyttade in, och allt har gått över förväntningarna. Han är fortfarande inte helt en del av flocken, men det är inte ovanligt att alla katterna ligger i samma rum och sover, och Blacky är uppenbarligen inte så farlig att man inte kan dela säng med honom.

På den här tiden har jag hunnit lära känna Blacky lite bättre, och han känns på en och samma gång som en kattunge och en betydligt äldre katt. Han är till stor del en ungkatt och skulle nog allra helst vilja komma till ett permanent hem med kattungar eller ungkatter som det är rejält med liv i, för han är verkligen nöjdast när han får röja runt precis som en kattunge, trots att han är större än mina gammelpojkar (som jag tyckte var stora). Det är en stark katt, med gott om muskler, som även om han kan bli lite vildsint när han leker samtidigt verkar ha en naturlig känsla för när det är nog – något som blir tydligare när han leker med de andra katterna än med mig. (Å andra sidan svarar inte jag likadant på tuffa tag som en annan katt gör.)
Samtidigt finns det något väldigt lugnt och värdigt hos Blacky, på ett sätt som man sällan ser hos så unga katter. Han ligger gärna och tronar mitt i sängen, eller mitt i en dörröppning, där han har uppsikt över omgivningen, och när han slappnar av så är han helt lugn och ganska svårstörd. Han kommer när jag ropar på honom men söker sällan upp mig och verkar på det stora hela riktigt nöjd med att alltid finnas i närheten och få gos och kel när han vill. Jag skulle kunna beskriva det som att han är en självständig katt som gärna vill ha sällskap men inte vara i knät. Jag vet inte hur länge han var utekatt, men även om han är lite nyfiken på den där stängda dörren ut i svalen, och gärna ligger vid fönsterspringan, så verkar han helt tillfreds med att vara inomhus - även om han nog skulle vilja ha lite mer aktivitet.

Blacky är verkligen ståtlig och antagligen en av de vackraste katterna jag sett. Han är stor och muskulös men ändå smal, med en kort och silkig blanksvart päls som skiftar i chokladbrunt och som påminner lite om en siameskatt. Även jamandet och hans sätt att prata påminner om en siames, så det är inte helt omöjligt att det finns lite siames i generna. Framför allt i nacken har han en del vita strån, men annars är till och med mårrhåren svarta! Han rör sig som en panter och kan trots sin storlek (och vikt! han är betydligt tyngre än vad han ser ut att vara) röra sig ljudlöst. Något säger mig att han kan ha varit en fenomenal jägare under sin tid utomhus.

Precis som det står i Blackys adoptionsannons så nyser och hostar han lite, men det är mindre än vad jag hade befarat. Han nyser väl till ett par gånger om dagen och snorar då lite, och får något hostanfall då och då, men det är ingenting jag direkt tänker på, och han känns i övrigt som en frisk katt.

Dagens Blacky

Så här avslappnad kan man vara. En mycket nöjd Blacky och en prydnad för varje säng!


~ Lisa